Loading...
”MÖRDARNS” BEKÄNNELSER 2018-03-21T20:06:27+00:00

AIK-Mördarns bekännelser

För den yngre publiken är Mats Thelin mest känd som ”hockeyspelaren som var med i Robinson”. Den äldre generationen hockeyentusiaster känner igen Mats för sin fysiska spelstil i elitserien, en spelstil som tog honom ända till NHL. I dag får ni möta den tidigare AIK-backen i Old School Hockey.

Han gjorde sig känd som en riktig tuffing på isen. Men Mats Thelins resa mot dubbla SM-guld med AIK och NHL-spel med Boston Bruins startade ovanligt sent. Först som elvaåring snörde han på sig skridskorna och började spela hockey i Stockholms södra förorter, nämligen i Farsta.

MT: Då hette klubben jag spelade för Farsta AIK. Vi spelade på Farsta IP och då var det fortfarande uterink. Jag gick i fjärde klass, jag var alltså elva år. I dag hade det aldrig funkat att börja spela när man är elva år, berättar Thelin när hockeysverige.se träffar honom för att göra en Old School Hockey-intervju.  På den tiden spelade man mycket landbandy. En i klassens farsa var lagledare och två till ytterligare i klassen spelade. Då blev det så att man åkte med till någon träning. Jag kommer till och med första träningen. Det var på Larsboda Bollplan, farsan hade köpt en ny Koho och sedan åkte man omkring där i jeans.

Efter Farsta AIK kom Mats Thelin att hamna i AIK, ni vet klubben som bildades på Biblioteksgatan i Stockholm.
MT: Det var faktiskt en ganska rolig grej när jag gick från Farsta. Jag och en polare, Lasse Mörk, sa att vi skulle byta lag och prova att spela någon annanstans. Då gick vi och kollade St. Erikscupsfinalen för 61:orna som spelades på Hovet. Det var AIK mot Djurgården i finalen och vi bestämde oss för att det lag som förlorar, dit skulle vi gå och fråga om vi får vara med i. Djurgården vann med 2-1 så vi gick ned till AIK och frågade om vi fick vara med. Så hamnade jag alltså i Gnaget. Jag kunde lika gärna ha blivit djurgårdare (skratt). Lasse Mörk gick till AIK redan då, men jag stannade ytterligare en säsong och spelade i Farstas A-lag, det måste ha varit i division 3. Sedan gick jag som sistaårs-pojklagsspelare till AIK jag med. Redan första året i AIK vann vi St. Erikscupen. Bland annat spelade Matte Hessel i det laget, Mats Alba var med liksom Danne Nicklasson som var med och vann JVM-guld senare.

Revolutionerade det fysiska spelet

Säsongen 1980/81 blir ett år där Mats Thelin både får chansen att spela elitseriehockey, men även blir uttagen av Kjell Damberg till en dubbellandskamp mot Norge med juniorlandslaget.
MT: Jag kom med i juniorerna i AIK men såg aldrig mig själv som någon lirare utan jag tyckte bara att det var kul att spela hockey. Hemma hade jag en bok från Toronto med Börje Salming i och där tyckte jag att det vore kul att hamna. Jag brydde mig heller inte om så mycket annat, TV-pucken till exempel brydde jag mig inte om och kom heller inte med där heller utan åkte bort i första gallringen redan. Vad jag kommer ihåg så gjorde det inte mig någonting alls. Om du inte kommer med i TV-pucken i dag är det ungefär som att är livet slut. Det är lite fel och framför allt synd.

Säsongen 1980/81 kom jag med i träningstruppen med A-laget. Jag tror att det var nio sista matcherna i serien det året fick jag vara med på bänken. Jag gjorde debuten mot Leksand (vinst 8-3) hemma. Vi hade en back som heter Mats Rasmusson. Jag tror att han fick en tia vilket gjorde att det fattades en back. Dan Hobér var tränare och han sa bara. ”Hoppa in och kör du”. Året efter var jag med i A-laget redan från början och mitt första elitseriemål gjorde jag mot just Leksand det året. Jag minns bara att det var en retur som låg på mållinjen som jag petade in. Det var inga åtta dribblingar och att jag sedan hängde in den i krysset, skrattar Thelin.

Du var känd för att spela ganska tufft i rinken. Vilken var din första riktiga fight i elitserien?

MT: Jag vet inte om jag hade någon. Grejen är ju att när jag kom upp fanns inte det spelet över huvud taget i elitserien. Jag insåg att skulle jag hänga med i elitserien så gällde det för mig att spela tufft. Motståndarna gillade inte det alls eftersom jag åkte och smällde på överallt. Jag minns att Danne Söderström gnällde framför mål då vi stod och högg på honom haha… Sedan blev det mera sådant spel i elitserien. Uffe Samuelsson kom upp och körde ungefär likadant liksom Djurgårdens 59:or (bland annat Håkan Södergren, Tommy Mörth och Thomas Eriksson). Det vart hårdare och hårdare, men samtidigt hade aldrig AIK någon sådan spelare. Det var egentligen bara jag som åkte runt där och härjade.

AIK vann SM-guld 1982 efter att man slagit Björklöven med 3-2 i matcher.

MT: Då hade vi ett grymt lag vilket vi även hade åren innan. AIK hade haft ”Ankan” (Parmström) som inte fick ihop det riktigt. Sedan kom Hobér samtidigt som åtta av nio forwards var med i landslaget. Det vi behövde var någon som sparkade igång alla och såg till att alla drog åt samma håll. Det här var Hobér bra på. Han var rak och ärlig.

Var det en tuffare resa till guldet 1984 då ni slår Djurgården i finalserien?
MT: Då hade vi Per Bäckman som tränare. Vi hade fortfarande ett väldigt bra lag även om några hade slutat. Fast AIK hade fyllt på ganska bra bland annat med Per-Erik Eklund och Hasse Norberg. Efter det här guldet började AIK tappa och har väl egentligen aldrig riktigt kommit tillbaka.

Bodde hemma hos agenten

Mats Thelin draftades av Boston Bruins 1981.
MT: Just då var jag nere på Cypern för att sola och bada med en polare. I planet på vägen hem läste jag om det och tänkte ”Vad i helsicke har hänt nu?”. Då var det inte lika stort som i dag. Visst blev man glad över att blivit draftad, men det går inte att jämföra med hur det är i dag.

Flytten till Nordamerika dröjde till 1984.
MT:
Vi spelade Canada Cup och jag hade fått ett erbjudande redan på våren efter SM-guldet. Jag hade tappat halva det året eftersom jag var skadad. Jag kände att det var dags att åka eftersom jag hade spelat två VM och ett OS. På den tiden var det inte så många som åkte över till NHL utan att ha spelat i landslaget. Det var heller inte många som åkte dit för att spela i farmarlaget vilket man gör i dag. Klart att man åker över idag då man får bra med stålar, men ofta hamnar man först i farmarlaget och sedan går man upp till NHL. Så var det aldrig snack om förut. Skulle man åka över då var det för att ta en plats i NHL.

Efter Canada Cup åkte jag direkt från Calgary till Boston medan alla andra åkte hem. Jag minns att jag kom dit till flygplatsen och där satt jag på min trunk helt ensam i en ny stad och kunde knappt språket. Jag funderade över vad jag gjorde där egentligen. Sen kom han som jag hade som agent, Mark Perrone, och hämtade mig och jag bodde hemma hos honom ett par dagar innan jag åkte till hotellet jag skulle bo på.

Mats Thelin blev den första svensken att företräda Boston Bruins, en klubb Sven Tumba hade testspelat utan att få representera laget i NHL.
MT: Nej, inte Anders Broström heller. Grejen var den att vi spelade semifinal mot Frölunda då jag blev draftad. Boston var där och kollade på Broström eftersom tanken var att han skulle komma över. Det gick väl hyfsat bra för mig i just den matchen så man ska väl ha lite tur också. Broström var inte där då jag var över utan han var nog där ett eller två år innan mig på klubbens träningsläger innan han åkte hem.

Thelins NHL-debut för Boston Bruins är en match som har gått till NHL-historien som något väldigt speciellt. Dessvärre har det ingenting med den svenske backen att göra. I stället var det en annan debutant som stal allt rampljus – ingen mindre än Mario Lemieux i Pittsburgh Penguins.
MT: Det stämmer. Jag var dessutom inne på isen då Lemieux gjorde sitt första NHL-mål. Hittar ni något klipp från den matchen där det kommer någon jagande efter Lemieux på kanten så är det jag, skrattar Thelin.

Mario Lemieux tog pucken av Mats Thelins backkollega, Ray Bourque, och satte dit pucken bakom Pete Peeters. Även om Bourque blev överspelad vid just det målet är den i Hall of Fame invalde kanadensaren den bästa spelaren som Thelin hade äran att spela med under sin långa karriär.
MT: En fantastisk kille och en fantastisk spelare. Jag har aldrig sett någon som kan vända en match själv på det sätt som han kunde, säger Thelin. Han hade en grym press på sig från egentligen hela staden och körde dubbla byten hela säsongen. Bourque gjorde över 100 poäng varje år och var verkligen skitduktig.

Det var siffror som Thelin själv inte kunde drömma om i sin vildaste fantasi.

MT: Den hockey som Bourque stod för var inte riktigt den hockeyn som jag spelade. Jag försökte istället bygga på det sätt att spela som jag var bra på och anledningen till att det gick hyfsat för mig var att jag flyttade puck snabbt. Jag brukar säga att det var en fördel hela karriären att inte kunna dribbla. Spelade du i AIK och skulle upp i landslaget måste du passa pucken ännu fortare. Från landslaget upp till NHL krävs det att du passar pucken ännu snabbare. Du har helt enkelt inte tid att åka och kladda vilket jag sällan gjorde. Då funkade det bättre och bättre ju högre upp jag kom. På det viset var det bra att jag inte hade teknikträning som ung, skrattar Thelin.

Varför återvände du till AIK redan efter tre säsonger i NHL?

MT: Jag hade ett år kvar. AIK hade precis gått upp i elitserien och vi hade Terry O’Reilly som coach i Boston. Han ville ha stora backar och jag var 1,80 och kunde inte bli längre. Skulle jag då vara kvar, bli trejdad eller åka hem till AIK? Så fort det inte blir roligt byter jag och gör något annat, så jag återvände till AIK. Då hade jag heller ingen lust att byta klubb i NHL. Det här är nog den enda grej som jag ångrar i dag, att jag inte stannade kvar.

Fick spela med idolen

Efter att Mats Thelin återvänt till AIK 1987 spelar han kvar till och med säsongen 1993/94 då han beslutar sig för att sluta med elithockeyn.
MT: Det var något år som vi slog ut Djurgården i kvartsfinal (1987/88). Efter det vart allting bara sämre och sämre. Dessutom åkte vi ur elitserien 1993. Vi hade, om man tittar på pappret, egentligen ett jättebra lag även 1993 så det var lite märkligt att vi åkte ur. Leffe Holmgren och Christer Westerlund var tränare då och vi fick aldrig ihop det riktigt.

Hur var det att spela tillsammans med Börje Salming i AIK?
MT: Det var kul eftersom han var min gamla idol. Han spelade ett och ett halvt år i AIK innan han blev skadad. Framför allt så blev det en mediaskjuts för AIK med mycket folk på läktaren och hela den biten.

Mats Thelin spelade VM 1982 och 1983, OS 1984 och Canada Cup samma år.
MT: VM-debuten var grymt jobbig, tycker jag själv i alla fall. Varje match blev en kamp mot mig själv. Eftersom jag inte hade speciellt mycket talang att falla tillbaka på så var man inte speciellt bra när man inte var på topp. Det kanske var fel tänkt av mig själv, men jag kände att jag måste vara på topp hela tiden vilket är ganska jobbigt. En kille som Kenta Nilsson kunde gå in och köra på 75 procent och ändå ha allting med sig i alla fall. Det hade gått bra i elitserien och i landskamperna under året, men när jag kom till VM var jag förmodligen ganska trött. Första matchen mot USA gick väl skapligt, men i andra matchen mötte vi Sovjet. Göran Lindblom skulle passa över pucken och den kom lite bakom mig. När jag vänder tappar jag skäret och ramlar. Då kommer Krutov och Makarov, spelar bakom ryggen och pang så var det mål. Allting var mitt fel i tidningarna vilket jag tyckte var jobbigt. Resten av turneringen kände jag bara att jag måste göra allt för att bara klara mig kvar.

Hur upplevde du OS i Sarajevo?
MT: Då hade jag precis varit skadad halva året. ”Ankan” tog med mig i alla fall. Den turneringen var jag heller inte på topp. Trots allt gick det väl skapligt om man ser till förutsättningarna att jag inte knappt hade lirat det året. VM 1983 gick bättre även om jag gjorde illa ryggen där nere så jag missade halva turneringen.

Var OS en speciell upplevelse?
MT: Det är lite kul faktiskt för pratar man med exempelvis Peter Gradin, som också var med, så kan han fråga om jag kommer ihåg då vi gjorde det eller det? Men jag har ingen aning och det tror jag berodde på att jag var så uppe i mig själv och hockeybubblan att man inte upptäckte det som hände runtomkring. Vi var uppe och kollade störtloppet och av det såg man ingenting eftersom det bara svischade förbi en massa åkare. Hade jag varit aktiv i dag hade jag nog försökt vara mer närvarande.

Gillade Boork som förbundskapten

Canada Cup 1984 blir en väldigt speciell turnering för svensk ishockey. Leif Boork hade tagit över förbundskaptensjobbet av Anders Parmström och han lyckas lotsa Tre Kronor hela vägen till final mot Kanada.
MT: Alla som var med var fantastiska lirare. Sedan hade vi Boork som lirare och han stod väl egentligen inte så jättehögt i kurs hos alla. Jag tyckte att han var kanon och allt som vi gjorde var jätteroligt. Vi spelade några matcher som gick hyfsat bra, men första matchen mot USA torskade vi stort (7-1) och blev sågade något kopiöst. Efter det torskade vi mot ryssarna med 3-2, men sedan åt vi oss in i turneringen och i slutspel mötte vi USA igen och vann med 9-2.

I finalen möts Tre Kronor och Kanada. Den första finalen vinner Kanada med 5-2.
MT: Kanada hade ett grymt lag. Alla var med, Gretzky, Messier och hela den ligan var ju där. Inför andra matchen, vilket var det enda som jag minns som negativt mot Boork i den turneringen, sa han att ska vi förlora så ska vi förlora ihop. Jaha, vad menade han med det här? Han satte in Göte Wälitalo i målet som bara stått en match och dessutom Thomas Åhlén och Janne Lindholm på backen som knappt heller hade spelat. Jag tror att på deras första fem byten släppte dom in fem mål. Boorken tog bort dom sen och då åt vi oss i kapp och förlorade till slut med 6-5. Kanadensarna var helt slut efter matchen vilket vi inte var. Hade vi inte fått den där starten hade vi kanske vunnit matchen och även den tredje och avgörande matchen. Vi spelade otroligt bra, Kenta Nilsson var grymt bra och likaså Håkan Loob. Alla var egentligen otroligt bra och så nära har vi inte varit att vinna Canada Cup eller World Cup.

Text: Ronnie Rönnkvist, Skrivsmedjan

tipsa:

Gilla

Gilla Laddar...
%d bloggare gillar detta: